Trött men vid gott mod

Oj oj säger jag bara igår kände jag mig bakis troligen p.ga all smärtlindring jag fick i mig i tisdags. Då tredje försöket att ta bort ryggbedövningen inleddes, kan ju säga att det inte gick speciellt bra. Det slutade med att vi avbröt det hela och ny ryggbedövning lades. Att lägga ryggbedövning gör egentligen inte så ont, visst det svider när läkaren lokalbedövar men det är snarare en obehaglig känsla när den lilla tunna slangen ska in mellan kotorna det knakar och jag känner mig allmänt spänd. Men narkosläkaren är rutinerad och mycket noggrann, tyvärr händer det ju även att de mest rutinerade misslyckas ibland. Så blev det, denna gången för när jag kom till baka till mitt rum så hade jag fortfarande lika ont som innan, men jag kände inte delar av min kropp som tidigare känts full normala. Det visade sig att det mest troliga var att slangen lyckats vrida sig åt fel håll och bedövade alltså fel sida...så det var bara att göra om det igen! Då var jag väldigt nära till att börja storgråta, men vad hade det hjälpt? Läkaren var väldigt ledsen för att det blivit som det blev och ursäktade sig hur många ggr som helst. Men en stund senare var allt gjort igen och nu kändes det rätt så när på som att mitt vänstra ben plötsligt började "försvinna" för mig. Jag kunde inte röra det bara vicka lite på mina tår snacka om läskig känsla! Detta var p.ga att jag fått en hög dos smärtlindring, så inom 2 h skulle jag få tillbaka känseln igen och det fick jag :)

 

Kan i alla fall konstatera att blodpatch nr 2 verkar vara ge ett lyckat resultat då jag läcker allt mindre nu och röntgen såg mycket bra ut. Jag vågar inte ropa hej än, men varje litet framsteg tar mig ett steg närmare hem till min familj!

 

Alla här på avd. 6 är otroligt bra och stöttar mig enormt mycket precis som min familj och alla vänner. Det är många inblandade nu, minst 3 läkare som försöker "knäcka denna nöt" och sköterskorna som varit hemma ett par dagar nästan suckar när de ser att jag är kvar.

Och många har påtalat att de imponeras av mitt tålamod, något som jag inte själv tänker på så mycket men ja jag får nog klappa mig själv på axel och säga att det här gör du bra!

 

Det kom just inte en läkare som egentligen bara passerade, men han såg att jag satt här och kom in för en kort pratstund, han undrade om jag bosatt mig här :)

Han hade också sett utvecklingen och kunde också konstatera att det ser mycket bättre ut

 

 

Känns som jag kan skriva hur mycket som helst idag! Nästa vecka fyller Cecilia 14 och Jonathan12 och jag vill verkligen vara hemma då, men jag har iaf ordnat ett par presenter så göra jag någon nytta.

 

Nu säger jag som vanligt

Puss och Kram

 

Susanne

Lavendelblommorna i Sesto Fiorentino lockade till sig många fjärilar...och mig

 

Försök två och tre

Idag har mina "vårdare" haft ett fantastiskt teamwork och gjort en ytterligare sk. "blodpatch" (stavas säkert på något annat sätt), denna gången lyckades de efter lite stickande ändå få ut 1½ dl av mitt eget blod som de sedan förde in till lungan. Därefter stängde de av dränaget i 2 timmar och jag satt snällt och still i sängen. Stickandet var dock inte slut där utan en fast nål skulle också sättas, börjar bli svårt att hitta bra kärl att sticka i nu, men till slut hittade sköterska ett kärl på ovansidan av högerhanden.

 

Försök nr 3 har inletts med att ta bort ryggbedövningen, och jag vill så gärna att det ska lyckas! Nu är jag mer vaksam och säger till vid minsta förändring av värk, för ont gör det men ändå känns det mindre än de två första gångerna, troligen pga av bättre grundlindring, och nu har jag just fått en liten hutt av något morfinpreparat. Om det ändå inte funkar så kommer de lägga om ryggbedövningen då denna har suttit i 18 dagar, och det börjar tydligen bli i längsta laget även att allt ser fint ut där den sitter.

 

Idag kommer de ett par besökare, så jag hoppas jag inte har så ont då...blir inte så social när det värker.

 

Nu tar jag en paus.

 

Puss och Kram

Susanne

Nu vet jag vad ryggbedövningen gör när den inte finns!

Den smärta jag kände i fredags när de stängde av ryggbedövningen utan att ha ordentlig lindring som tar vid vill jag inte uppleva igen! Det var fruktansvärt, trodde verkligen inte att det skulle göra så ont, fick en lite fin cocktail med tabletter som de trodde skulle göra susen, men jag inte det blev nog bara värre för jag bara spydde av det. Tillslut fick jag själv säga till att nu orkar jag inte mer ni får koppla på ryggbedövningen igen! Så här i efterhand så kan jag ju anse att en sköterska borde stoppat tidigare. Men med lite tips och råd från en släkting så fick jag mer skinn på näsan och blev mer delaktig i själva processen. Så nytt försök dagen efter med mer grundsmärtlindrig som bas inför övergången, kände mig redo. Men nej det gick inte denna gången heller så jag sa ifrån tidigt då jag insåg att detta inte skulle funka. En narkosläkare kom och även han protesterade över hur det hela fortlöpte och han förklarade på ett bra sätt varför och vad det var som gjorde så ont. Det känns inte som jag får permission förrän dränaget är borta, men det ser ut att gå lite framåt varje dag.

 

Hemlängtan blir större för varje dag och Melina har det inte lätt nu, hon är inte i balans utan växlar från glad till ledsen till arg vilket inte är lätt att hantera för de där hemma.

Vi pratar med varandra flera gånger om dagen via skype, och idag frågade hon "Mamma när kommer du hem?!" Att inte kunna ge henne ett bra svar är jobbigt. Hon blev inte nöjd med svaret hon fick i alla fall...

 

Men när jag kommer hem, då ska vi pyssla och dessa rammar ska få ett nytt utseende och fint innehåll.

 

 

 

Nu ska jag pausa innan jag får trevligt besök av kusinen.

 

 

Puss och Kram

/Susanne

Dagens operation inställd!

Att dagens op är inställd mina vänner kan jag bara säga känns positivt! Problemet är inte helt åtgärdat än men igår gjordes ett försök att täta med blod. Tanken var att de skulle dra ut ca 150 ml blod från mig men se det gick inte. De beställde då en påse blod och hejsan hoppsan så det gick, blev blod lite här och där när det inte riktigt slöt tätt när de drog ut nålen ur påsen. Såg värre ut än vad det var, jag fick inget blod på mig men apparaterna och golvet behövdes städas. De sprutade in blodet via dränaget till lungan, och det kändes inget. Sedan stängde de dränaget och lät det vara avstängt i 30 min så att blodet skulle få en chans att få fäste och börja täta läckaget.

15.00 idag blev det lungröntgen och resultatet av den var enligt läkaren över förväntan. han kommer inte sätta igång något sug på dränaget utan imorgon kopplas det på ett passivt dränage som jag även kan få åka hem med på permisson. Men först måste de ställa in medicineringen vad gäller smärtlindringen. Känns jättebra och samtidigt skrämmande, här är jag hela tiden i trygga händer hemma är jag mer utlämnad åt mig själv! Men jag vill hem så jag tar chansen och vågar åka :), får ju åka tillbaka om det blir problem

 

Har haft kärt besök av syrran, det var toppen! 

 

Puss och Kram

Susanne

 

Så vad har hänt sedan sist? Jo i söndags blev det en omoperation och det såg bra ut ända till de hade sytt ihop mig igen, då började det läcka igen. Måste vara frustrerande för kirurgerna när de stått och jobbat i timmar och så blir det inte bättre iaf. Natten mellan söndag och måndag var hemsk med mycket värk och lite sömn. Och efter det har värken kommit och gått hela tiden, blir ju inte bättre av att jag mitt i natten sätter i halsen och får världens hostattack, trodde dränaget skulle ta sönder hela högra sidan på mig. Men lite hostmedicin gjorde det hela bättre och lite extra smärtlindring gjorde sitt till. Idag har de gjort ett nytt försök att få läckaget att täta, genom att byta form på dränaget, det läcker mindre men frågan är om det är tillräckligt. Om det nu inte funkar så blir det operation på torsdag em, lite plastikkirurgi där de flyttar en muskel som ska fungera som "tätningsmaterial".

Har haft flera besökare idag och det gör att dagarna går fortare, tack Monica, Maria och Patrik.

 

Nu hoppas jag på en god natt

Puss och Kram

Susanne

 

 

Upp som en sol ner som en pannkaka

Natten var bedrövlig med dränagemaskin som ständigt larmade och allra helst när jag precis somnat om såklart! När jag väl kommit upp och fått i mig lite frukost, som idag intogs på rummet pga lågt blodtryck...så slog magen bakut och där går jag inte in på detaljer men det sänkte mig en del. Och så träffade jag läkaren och det blir ingen ny åtgärd idag pga för högt läckage. Och som inte det vore nog så får jag nu också fettreducerad kost pga misstänkt läckage av lymfvätska, tycker jag är tillräckligt prövad men visst lägg på mer besvär gör det bara! Jag sitter här i min bubbla som inte lär brista på ett tag.

 

Det var dagens självömkan, det får räcka med den varan.

 

Så nu med hopp om en god natt och en bättre morgondag!

Puss och Kram

Susanne

Nu börjar det hända något i alla fall. Idag konfererade läkarna om hur de skulle gör med mitt läckage, och resultatet blev att sänka trycket på utsuget av luft. Det ska ge området bättre möjlighet att täta håligheterna. Har gjort lungröntgen idag också och det visar inte på något som skulle ha blivit värre och det känns ju väldigt bra. Så jag har faktiskt ett leende på läpparna större delen av dagen. Leendet beror också på att jag fått igång skype-uppkoppling med familj och vänner. Det känns ju som vi träffas fast det är många mil emellan. Melina såg lite förundrad ut först men sen tyckte hon nog att det var lite kul, och inte blev hon ledsen heller!

 

Ikväll är det inte så mycket att ha på tv, tittar lite på hockey Sverige mot Slovakien, men tv.n får väl stå på för svenska laget så slutresultatet kan ju vara lite intressant...fast det får vara på ljudlöst för jag tar nog fram en bok och läser lite!

 

Så jag gör nog som dotterns häst och lutar mig tillbaka!

 

 

Puss och Kram

/Susanne