Tänkvärt

You never know how strong you are until strong is the only option

torsdag 16 januari 2014

Trött men vid gott mod

Oj oj säger jag bara igår kände jag mig bakis troligen p.ga all smärtlindring jag fick i mig i tisdags. Då tredje försöket att ta bort ryggbedövningen inleddes, kan ju säga att det inte gick speciellt bra. Det slutade med att vi avbröt det hela och ny ryggbedövning lades. Att lägga ryggbedövning gör egentligen inte så ont, visst det svider när läkaren lokalbedövar men det är snarare en obehaglig känsla när den lilla tunna slangen ska in mellan kotorna det knakar och jag känner mig allmänt spänd. Men narkosläkaren är rutinerad och mycket noggrann, tyvärr händer det ju även att de mest rutinerade misslyckas ibland. Så blev det, denna gången för när jag kom till baka till mitt rum så hade jag fortfarande lika ont som innan, men jag kände inte delar av min kropp som tidigare känts full normala. Det visade sig att det mest troliga var att slangen lyckats vrida sig åt fel håll och bedövade alltså fel sida...så det var bara att göra om det igen! Då var jag väldigt nära till att börja storgråta, men vad hade det hjälpt? Läkaren var väldigt ledsen för att det blivit som det blev och ursäktade sig hur många ggr som helst. Men en stund senare var allt gjort igen och nu kändes det rätt så när på som att mitt vänstra ben plötsligt började "försvinna" för mig. Jag kunde inte röra det bara vicka lite på mina tår snacka om läskig känsla! Detta var p.ga att jag fått en hög dos smärtlindring, så inom 2 h skulle jag få tillbaka känseln igen och det fick jag :)
 
Kan i alla fall konstatera att blodpatch nr 2 verkar vara ge ett lyckat resultat då jag läcker allt mindre nu och röntgen såg mycket bra ut. Jag vågar inte ropa hej än, men varje litet framsteg tar mig ett steg närmare hem till min familj!
 
Alla här på avd. 6 är otroligt bra och stöttar mig enormt mycket precis som min familj och alla vänner. Det är många inblandade nu, minst 3 läkare som försöker "knäcka denna nöt" och sköterskorna som varit hemma ett par dagar nästan suckar när de ser att jag är kvar.
Och många har påtalat att de imponeras av mitt tålamod, något som jag inte själv tänker på så mycket men ja jag får nog klappa mig själv på axel och säga att det här gör du bra!
 
Det kom just inte en läkare som egentligen bara passerade, men han såg att jag satt här och kom in för en kort pratstund, han undrade om jag bosatt mig här :)
Han hade också sett utvecklingen och kunde också konstatera att det ser mycket bättre ut
 
 
Känns som jag kan skriva hur mycket som helst idag! Nästa vecka fyller Cecilia 14 och Jonathan12 och jag vill verkligen vara hemma då, men jag har iaf ordnat ett par presenter så göra jag någon nytta.
 
Nu säger jag som vanligt
Puss och Kram
 
Susanne

Lavendelblommorna i Sesto Fiorentino lockade till sig många fjärilar...och mig
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar