Den smärta jag kände i fredags när de stängde av ryggbedövningen utan att ha ordentlig lindring som tar vid vill jag inte uppleva igen! Det var fruktansvärt, trodde verkligen inte att det skulle göra så ont, fick en lite fin cocktail med tabletter som de trodde skulle göra susen, men jag inte det blev nog bara värre för jag bara spydde av det. Tillslut fick jag själv säga till att nu orkar jag inte mer ni får koppla på ryggbedövningen igen! Så här i efterhand så kan jag ju anse att en sköterska borde stoppat tidigare. Men med lite tips och råd från en släkting så fick jag mer skinn på näsan och blev mer delaktig i själva processen. Så nytt försök dagen efter med mer grundsmärtlindrig som bas inför övergången, kände mig redo. Men nej det gick inte denna gången heller så jag sa ifrån tidigt då jag insåg att detta inte skulle funka. En narkosläkare kom och även han protesterade över hur det hela fortlöpte och han förklarade på ett bra sätt varför och vad det var som gjorde så ont. Det känns inte som jag får permission förrän dränaget är borta, men det ser ut att gå lite framåt varje dag.
Hemlängtan blir större för varje dag och Melina har det inte lätt nu, hon är inte i balans utan växlar från glad till ledsen till arg vilket inte är lätt att hantera för de där hemma.
Vi pratar med varandra flera gånger om dagen via skype, och idag frågade hon "Mamma när kommer du hem?!" Att inte kunna ge henne ett bra svar är jobbigt. Hon blev inte nöjd med svaret hon fick i alla fall...
Men när jag kommer hem, då ska vi pyssla och dessa rammar ska få ett nytt utseende och fint innehåll.
Nu ska jag pausa innan jag får trevligt besök av kusinen.
Puss och Kram
/Susanne
Du är nu lycklig ägare till ett par rosa kängor! =)
SvaraRaderaKram